Att lösa problem tillsammans

Förtroende är den viktigaste faktorn i de projekt jag varit delaktig i.

När förtroende existerar vågar vi vara ärliga med vår kompetens vilket gör det möjligt att gemensamt skapa en väg framåt.

När förtroende finns går det att lösa nya problem. Vi kan förstå andras förmågor och dela upp problemet på ett enkelt sätt. Lärande och ansvar blir naturligt. Vi tar ansvar för det vi kan och lär oss det som ligger inom räckhåll för vår nuvarande kunskap.

Kompetens och förtroende

I brist på förtroende behöver vi förlita oss på kompetens. Däremot fungerar kompetens utan förtroende enbart när problemet som behöver lösas har lösts tidigare. Allt det jag redan kan klarar jag av att lösa oavsett vad du tänker om min kompetens, för nya problem är förtroende viktigt.

När förtroende saknas behöver organisationer och individer lägga ner energi på att upprätthålla förtroende vilket är en distraktion från problemlösning.

Ett energiproblem

System behöver fungera så att energi ständigt tillsätts i systemet och energi inte läcker ur systemet. Här är till synes triviala beteenden som komplimanger (ger energi) och skvaller (tar energi) beteenden som kan ses beskrivande för systemets hälsa. Systemet behöver vara tillräckligt hälsosamt för att ha en relativt sanningsenlig bild av sin omgivning (vilka utanför systemet är det lättast att samarbeta med) men så länge detta är åstadkommet bör fokus läggas på problemlösning och upprätthållandet av ett funktionellt system.

Att skapa förtroende

Att se på verkligheten som ett nollsummespel (din vinst är min förlust) gör det omöjligt att långsiktigt ha förtroende till andra.

Att istället se verkligheten som en plats där mänsklig potential i alla fall teoretisk är obegränsad gör det lättare för oss att ha förtroende till andra.

Min kollegas kompetens ökar min egen kompetens vilket ökar min kollegas kompetens vilket ökar vårt teams samlade kompetens.

Problemet med prestige

Att förvänta oss att människor är prestigelösa är i praktiken svårt. Min erfarenhet är att prestigelöshet är en konsekvens av att en person har så pass stor kompetens att prestige enkelt kan skapas (vid behov) så den har inget behov av att kontinuerligt kräva prestige i sociala sammanhang.

I sociala sammanhang kommer det därför alltid finnas ett behov av att få människor att känna sig kompetenta.

Här är det användbart att hjälpa människor att själva känna att de behärskar problem, dv.s. att lära ut hur de själva kan få en känsla av kompetens vid behov.

Lärande är den jobbsituation där vi har störst förmåga att modellera hur vi vill att vår organisation ska fungera.

Här förmedlar vi de värderingar som vi anser vara viktigast och det är viktigt att vi gör det på ett respektfullt sätt.

Ett vanligt fel är när personer säger en version av, kan du inte X?!?
Detta leder till att personen som försöker lära sig i fortsättningen inte kommer att fråga när hen inte kan vilket försämrar kompetensen i organisationen.

Vi har alla ett behov av att känna oss kompetenta och det bästa är att vi förhåller oss till andra som att de är kompetenta (och förhåller oss så ödmjukt till oss själva som vi klarar av med bibehållen självkänsla).

 

Kanske är allt precis som det ska vara

För lite drygt ett år sedan hade jag en föreläsning om neurovetenskap.
 
Jag förklarade teorier kring hur hjärnan fungerar ur ett beräkningsmässigt perspektiv och beskrev hur förändringar i nivåerna av neurotransmittorer kan ge upphov till tillstånd som är frånskilda från det vi i dagligt tal kallar vårt normala medvetande.
 
En man kom fram till mig efter föreläsningen och beskrev sina egna upplevelser som han hade ett tveeggat förhållande till.
 
Han sa att å ena sidan var det något av det mest meningsfulla han upplevt, å det andra upplevde han inte att det hade hjälpt honom hitta rätt riktning i livet.
 
Mot slutet av sin berättelse beskrev han hur han sakta men säkert hittat tillbaks till samhället och det vanliga och avslutade sin historia med bevingade ord som jag bär med mig varje dag.
 
Kanske är allt precis som det ska vara.

Reinforced life

I love reinforcement learning.

It is is a comprehensive framework for describing the world.

It is quite simple and reminds me of a quote regarding, no-limit texas hold-em poker. It takes 5 minutes to learn and a lifetime to master.

Here is that short introduction to reinforcement learning.

In reinforcement learning you are an agent with a state

S who can perform an action A that gives you a reward R.

Once you receive the reward you will transform to a new state S’ (state prime) with a new set of actions A’ (actions prime) and rewards R’ (rewards prime).

The goal is to maximise all future rewards. The state space can further be divided into a world model (for observing the world) and models of self and other actors. Actions are ways of interacting with the world, the self or other actors.

This loops forever (or technically until the game ends).

The only constraint is that all information about the world should be present in the current state-space (we don’t need to look back to previous states for information).

To maximise future rewards two competing principles needs to be balanced, exploration (to gather useful information about the world by exploring it through actions to find high value actions) and exploitation (to use your current knowledge of the world to perform high value actions to receive rewards).

This is hard because the state and action space in most complex games (and life) is enormous and ever-changing.

Still I believe that reinforcement learning is a good introduction for understanding life from a mathematical point of view.

There are many ways to move forward from this short introduction.

For instance, I’m a person who has done my share of exploration. This is useful because I have knowledge of a large amount of potential states and actions.

Are we going in spirals?

Here is an interesting philosophical question. Are we going in circles or are we going in a spirals?
 
Adolf Zeising, whose main interests were mathematics and philosophy, found the golden ratio expressed in the arrangement of parts such as leaves and branches along the stems of plants and of veins in leaves. He extended his research to the skeletons of animals and the branchings of their veins and nerves, to the proportions of chemical compounds and the geometry of crystals, even to the use of proportion in artistic endeavors. In these patterns in nature he saw the golden ratio operating as a universal law.
 
In connection with his scheme for golden-ratio-based human body proportions, Zeising wrote in 1854 of a universal law “in which is contained the ground-principle of all formative striving for beauty and completeness in the realms of both nature and art, and which permeates, as a paramount spiritual ideal, all structures, forms and proportions, whether cosmic or individual, organic or inorganic, acoustic or optical; which finds its fullest realization, however, in the human form.”
 
In 2010, the journal Science reported that the golden ratio is present at the atomic scale in the magnetic resonance of spins in cobalt niobate crystals.
 
Since 1991, several researchers have proposed connections between the golden ratio and human genome DNA.
 
https://en.wikipedia.org/wiki/Golden_ratio

Hope

I listened to something that gave me hope the other day.
 
Chris Rock told the story of how the atrocities of George W. Bush paved way for Obama to become president. The destruction made it possible for the world to experience something miraculous.
 
Jokingly Chris Rock said that considering the current president it is only plausible that soon Jesus will return. Still. There is truth to the fact that progress often follow destruction.
 
Here is another example.
 
The second world war might be one of the darkest chapters in human history. But following it, one great woman was instrumental in permanently improving the world.
 
The woman was Eleanor Roosevelt and what she created as the chair of the United Nations Human Rights Commission was the The Universal Declaration of Human Rights.
 
Words have power. Here are some words to remember.
 
Article 1.
 
All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.